Vi testar veteöl, maltkaraktär och lite högre alkoholhalter

Denna fredagskväll i april hade en grupp spända män och kvinnor samlats för en ölprovning. Åtta olika öl provades i anrik miljö på Grand Hotell i Gävle. Ölen hade delats in tre flighter med inbördes stora likheter.

Under kvällen diskuterades och reflekterades det kring alla ölets olika former och smaker. Allt från klassik tysk öl till svensk öl. Bland dessa fanns både veteöl samt öl med högre alkoholhalt som trots detta var lika lättdrucket.

Öl med vete, såväl mältad som omältad

Wiehenstephaner Hefe Weisse är en sydtysk veteöl av det lite lättare slaget. Med låg beska, en doft som drar åt kryddnejlika, och en smak som skvallrar om vete. Den är lätt, fräsch, och lite syrlig.

Bra matöl, gärna till fisk. Kvällens samtal återkom till detta öls ljusa färg och att veteöl från Tyskland även kan vara brunt, t.ex. Dunkelweisse. Men att det även finns ett helt spektrum med framförallt orangea färgnyanser däremellan.

Stone Brewings White Ghost är formad efter den nordtyska Berlinerweisse, men här i amerikansk tappning med högre alkoholhalt och aromhumle. Den syra som stilen kräver har man fått fram med odlad stam av bakterien Lactobacillus; något som inte riktigt gick hem hos kvällens provare.

New Sweden IPA från Oppigårds Bryggeri, ett överraskande inslag i kvällens uppställning. Men denna öl ska innehålla såväl mältad som omältad vete, även om varken bryggeri, leverantör eller Systembolag anger några andelar på sina respektive digitala plattformar.

Men med ljus färg, försiktig kropp och lite syrlighet känns veten närvarande. Doften präglas av generösa mängder humle.

Öl med tydlig maltkaraktär

Bärnsten av Jämtlands Bryggeri, var kvällens enda underjästa öl. Ordentlig maltkaraktär och försiktiga inslag av centraleuropeisk humle. Förvånansvärt mycket kropp och lite kolsyra för ett lageröl, men det uppskattades och blev en favorit bland en ansenlig del av kvällens deltagare.

Fuller’s ESB, en Extra Special Bitter från detta anrika engelska bryggeri. Med hög alkoholhalt och hög kolsyrehalt känns detta inte som den ale man vanligen stöter på i ett English public house.

Den smördoftande diacetylen fanns där och lockade till reflektion. Men bör inte en engelsk ale avnjutas nästan avslagen och nära rumstempererad?

Fuller’s London Porter är svart, mjuk och välrostad. Portern lockade till samtal om skillnaden mellan porter och stout, och hur det kommer sig att den rostade malten kan ge upphov till ett sånt otroligt spektrum av dofter, smaker och färger.

Öl med lite högre alkoholhalt

Duvel från Duvel Moortgat är en klassisk belgisk Tripel med 8,5 volymprocent alkohol och ljus i färgen. Dessutom med en subtil humledoft och utan besvärande smak av alkohol. Diskussionen kom osökt in på hur det kan förekomma så här alkoholstarka, lättdruckna öl där alkoholhalten verkligen är maskerad.

Så även om inte tiden medgav reflektioner om Tyska renhetslagar diskuterades 1900-talets bruk av socker och andra tillsatser som höjer uppalkoholhalten i ett öl.

La Trappe Dubbel är en klassisk belgisk Dubbel med 7 volymprocent alkohol och mörk i färgen. Ett öl utan vassa kanter avslutade kvällens provning. Detta var något som uppskattades av många.

Det konstaterades att detta öl är svårt att kombinera till varmrätter, men däremot fungerar bra till ost, choklad och desserter. Så med detta öl avslutar vi en fantastisk kväll.

Vi ser fram emot fler trevliga provningar under vår -och sommarkvällar.